Betyg:

+++

''Skulle bli jätteglad om du såg min nya film .-*♥~Mitt Livs Misstag~♥*-.
Betyder mycket för mig om du ser. Gjorde den för länge sedan, men det var saker som gjorde att den hängde sig typ...
Tack på förhand. ♥''

Loffs publicerade en berättelse som hon har gjort i sin blogg

(Huvudpersonen hette Ellen och jag vill att hon ska dö ^-^)

... Så då tänkte jag visa er en berättelse som jag har skrivit, själv, för typ ett år sedan   

Ni kommer nog inte orka läsa hela, men ni kan väl läsa en bit..?  

Utan dig

Kapitel 1

Jag ser in i spegeln. Flickan därinne ser tillbaka. Hon ser inte alls ut som förut. Förra gången vi sågs, hade hon bruna lockar, rosiga kinder och ett leende lika stort som Europa. Så ser hon inte alls ut nu. Hon ser trött ut. Med tovor i håret och rödgråtna gröna ögon. Som om hon har varit med om något fruktansvärt. Jag vet att hon har det. Även om hon inte säger något. Jag vet. Flickan i spegeln är jag. Min syster har dött, och hon kommer inte tillbaka. Hon kommer aldrig tillbaka. Fast jag vill det, jag vill det så mycket att jag tror att jag ska gå sönder. Men det gör jag inte. Hon skulle inte vilja att jag gick sönder.

Medan jag ser in i spegeln, tänker jag tillbaka på dagen jag fick veta det. Dagen då jag fick veta vad som hade hänt med Sofia.

Efter en ganska händelselös skoldag är lättnaden stor när jag kliver in i hallen. Sofias jacka ligger inte på trägolvet, som den alltid gör. Jag ska just ropa på Sofia, när telefonen ringer.

''Hej det är Emma'', svarar jag artigt.

''Hej Emma! Jag söker en förmyndare till miss Sofia Content, vet du möjligen var jag får tag på en sådan?'', frågar en formell röst.

Sofia Content? Det låter så konstigt när rösten i telefonen säger det.

''Ähum... mamma är på semester i tre dagar till, men Sofia är min syster! Du kan berätta för mig!'', föreslår jag ivrigt.

''Hmm... nej, jag tror inte att det är en bra idé'', rösten låter som om den talar till en tre-åring, men jag är ju tretton!

''Jo, säg nu.'', säger jag bestämt.

''Okej.''. Rösten låter tveksam.

''Sofia är död. Hon blev påkörd av en bil som körde trehundrasextiofem kilometer i timmen, och hon gick inte att rädda.'', rösten låter sorgsen och...

Det tar ett tag innan jag förstår vad rösten just har sagt. Sofia, död? Knappast.

''Nej, Sofia kan inte vara död''. Men rösten i luren är borta, och allt jag hör är ljudet av mina egna andetag, samt det svaga knastret i bakgrunden.

Jag får svårt att andas och...

Kapitel 2

Med ett ryck dras jag tillbaka till verkligheten, tre veckor senare. Jag känner att om jag tänker mer på henne, kommer jag att börja gråta. Det vill jag inte, inte för att jag har någon mascara att förstöra -den är borta sedan länge- utan bara för att Sofia skulle tycka att jag var mesig. Och vad Sofia skulle tycka, var det viktigaste i mitt liv just nu.

Det ringer på dörren. Jag ignorerar det, men ringandet upphör inte, så jag öppnar.

Utanför står Sara. Hon är min bästa vän. Vi har inte setts sedan dagen då Sofia... dog.

''Hej'', hälsar jag tvekande. Tänk om hon har glömt bort mig? Tänk om hon kommer för att säga att vi inte är vänner längre. Tänk om...

''Gud vad jag har saknat dig!'', kvider hon fram och kastar sig i famnen på mig.

Jag börjar gråta, men det är glädjetårar, för nu förstår jag ju hur trogen Sara är.

''Jag har saknat dig också'', mumlar jag in i hennes blonda hår.

Hon släpper mig och ger mig en klapp på kinden.

''Ruska upp dig, Det är inte hela världen'', tröstar hon mig.

''Nej, bara halva'', viskar jag trött.

''Du, jag vet vad som skulle få dig att piggna till! Följ med mig till centrum, så kollar vi på kläder!'', utropar Sara förväntansfullt.

Fast jag inte känner för det, så vet jag att jag inte kan säga nej. Sara kände ju trots allt också Sofia, och hon måste också ha haft det jobbigt. Dessutom så var hon min bästa vän. Jag får bara inte svika henne, när hon försöker hjälpa mig.

''Ja, vad kul!''. Jag försöker att låta uppriktig, men det går inte så bra.

Sara ser på mig.

''Alltså, du behöver inte om du inte vill...'', viskar hon sorgset.

''Jo, klart att jag vill, speciellt när du ska med!'', säger jag. Det låter nästan lite ironiskt, men det är inte meningen.

Hon ser sorgsen ut. Men sedan verkar hon bestämma sig för något.

''Vad kul! Kom nu, innan någon annan köper allt snyggt!'', halvskrattar hon, och drar mig ut från hallen.

Jag stretar inte emot, för nu har jag upptäckt att shopping är en underbar idé, och att den inte kan bli bättre, när Sara är med.

''Jag ska bara skicka ett sms till mamma...'', säger jag dröjande.

''Centrum med Sara'', skickar jag snabbt.

Kapitel 3

Väl framme i centrum träffar vi Ronja. Hon var Sofias bästa vän. Hon ser inte alls ledsen ut. Hon är där med Maja. Maja och Sofia tyckte milt sagt inte om varandra. Sofia skulle brista ut i gråt om hon såg Ronja just nu. Det är jag också på väg att göra, men Sara ruskar min axel, hon har tydligen sett något snyggt, eller någon...

''Emma, kolla! Visst är han snygg!?'' väser hon alldeles för högt. Jag hyssjar henne. Hon kan ju inte skrika hur som helst!

Jag vänder blicken mot ''den snygga killen'' och ser att han faktiskt ser riktigt bra ut. Han har blont hår, bruna ögon och en vit tröja. Han ser muskulös ut, precis som värsta drömkillen. Förut skulle jag ha blivit idiotkär, nu känner jag mig bara ensam. Sara studsar upphetsat bredvid mig, och jag önskar att jag kan göra detsamma. Men det går inte. Hur kan jag bli kär, när det inte finns någon Sofia jag kan berätta det för!?

Mina tankar bryts av att killen börjar gå mot oss. Det känns som om någon har tappat Mount Everest på mig, och glömt att plocka upp det. Jag ska kasta bort det. Någon gång. Någon gång när jag orkar. Inte nu, alltså.

''Tjena!'', han ler mot mig. Kan han inte le mot Sara? Det är ju hon som gillar honom. Inte jag!

''Hej'', säger jag en aning irriterat.

Sara har slutat med studsandet och verkar nästan normal.

''Heej'', säger hon sött.

Han nickar mot mig.

''Snygg frilla'', säger han med ett leende.

Jag hoppar till, och kommer på att jag inte har gjort mig i ordning alls, jag har inte ens borstat håret!

''Åh... Eh...'' snälla Sara, hjälp mig!

''Ja... hon har en supercool stil!''. Sara skrattar nervöst.

Killen ler, sedan går han.

Jag andas ut och Sara skrattar.

''Kom, vi går och köper en borste'', skrattar Sara lekfullt.

Vi köper en lila borste. Lila var Sofias älsklingsfärg. Min favoritfärg var grön. Nu gillar jag bara lila.

Vi köper en lila tröja också. Sofia skulle ha älskat den.

Plötsligt blir jag yr.

Varför är Sofia inte här!? Varför köper jag kläder hon skulle älska, när hon inte finns!? Vem gjorde misstaget? Om det var Gud, så får han rätta till sitt misstag NU! Sofia är död. DÖD! Snälla kom tillbaka! Jag saknar dig! SOFIA!

Världen snurrar. Jag försöker samla tankarna. Det går inte. De enda ord som finns kvar är;

Nu! Död! Sofia!

Jag slocknar.

Kapitel 4

Jag vaknar upp av ljudet från någon apparat. Jag har en stark blodsmak i munnen. Det tar ett tag innan jag uppfattar omgivningen. Jag befinner mig i en sjukhussäng. Väggarna som håller upp taket är vita. Taket är också vitt, och det stinker starkt av rengöringsmedel. Det är hemskt. Jag vill inte vara här. Kan inte Sofia komma och hämta mig?

Nej, det kan hon inte, för att Sofia är död. Jag känner en tår tränga ut ur mitt ena öga. Jag gör inget för att hindra den. Jag bara låter den falla. Den faller och faller, sedan kommer det flera. Tillslut är hela kudden våt. Jag struntar i det. Jag låter tårarna falla.

Det sista jag sa till Sofia, var:

''Kan du ge mig popcornen?''

Sofia hade gett mig popcornspåsen, men hon hade redan ätit upp alla. Jag minns att jag hade blivit sur och inte pratat mer med henne på hela kvällen. Men då visste jag ju inte att det var hennes sista kväll. Min sista kväll med Sofia. Sofia som var död nu.

''Förlåt'', viskar jag, och hoppas att hon hör mig.

Men det gör hon förstås inte, för Sofia är död. Död.

Mamma hämtar mig. Hon är också ledsen för Sofias skull, men hon försöker att inte visa det. Hon jobbar jättemycket. Jag tror att det är för att hon inte tänker på Sofia då.

När vi kommer in i hallen, ser jag påsen med tröjan och borsten i. Jag tar upp det till mitt rum. Jag sätter mig på sängen och tittar på påsen en lång stund. Precis när jag har bestämt mig för att slänga den, ringer Sara.

''Tjoo! Gick det bra? Du svimmade, bara sådär! Jag blev jätterädd! Pontus, du vet han snygga, ringde ett-ett-två. Han verkar gilla dig. Förresten! Vi är bjudna på hans fest. Den börjar om två timmar, jag kommer! Jag är redan klar...'', ibland blir hennes ord bara babbel.

''Vad då, kommer du hit? Nu? Visst! Men va..?'', jag känner mig mållös.

''Ja. Visst är det bra? Jag är hos dig om en timme! Du kan bli klar så länge.'', hon lägger på.

Efter att jag har duschat, sminkat mig, borstat håret, och tagit på mig en jättefin klänning som jag har fått av Sara, ringer det på dörren. Sara öppnar själv. Sedan rusar hon upp på mitt rum, med ett stort leende.

Leendet blir ännu större när hon ser mig.

''Vad fin du är!'', säger hon.

Jag tar en titt i spegeln, och ser att Sara, som står precis bakom mig, har en likadan klänning som jag på sig. Vi skrattar, och jag känner mig nästan lycklig. Sofia skulle varit här, hon skulle...

Sofia är död.

Jag ser leendet på flickan i spegeln, som är jag, stelna, för att sedan försvinna helt.

Sara ser det, och trycker ner mig i en stol, så att hon kan berätta vad som hänt under tiden som jag varit avsvimmad.

KAPITEL 5

Ur Saras synvinkel;

Jag funderar på vart jag ska börja. Det lättaste vore nog om jag började när hon svimmade, men jag vill först berätta lite om Pontus. Pontus och Emma passar perfekt tillsammans.

''Jo, Pontus är fjorton år och han verkar intresserad av dig. Är det inte underbart? Jag avundas dig nästan...'', Emma ser uttråkad ut, som om hon inte bryr sig. Men det måste hon ju! Förut hade jag inte behövt berätta något, då hade hon uppfattat allt själv. Men det var ju innan Sofia dog. Sofias död måste ha påverkat henne mycket. Mer än mig i alla fall.

''Hör du inte? Han gillar dig!''

Emma ser undrande på mig.

''Ja?''.

Jag ger upp. Hon ändrar sig väl i kväll. Då kommer hon nog att bli sitt gamla jag. Det hoppas jag verkligen, för den nya Emma är som gjord av glas, medan den gamla var mer som stål. Jag är rädd för att tappa henne. Att såra henne. Förut var det Emma som var den starka, nu är det jag. Det känns jättekonstigt.

''Inget, men Pontus är i alla fall supersnäll''. Jag orkar inte berätta om färden till sjukhuset, den var ändå ganska tråkig. Pontus hade varit ganska tyst. Inte lika tyst som Emma, men ändå.

Klockan är strax över åtta, festen börjar klockan nio. Jag drar Emma med mig.

''Om vi ska komma ungefär i tid, måste vi börja gå nu''. Vi (jag) har bestämt att vi ska vara ungefär tre minuter sena. Det är då folk börjar komma, och vi vill ju inte riskera att komma för tidigt. Då måste man ju vänta.

''Kan du vägen då?'', frågar Emma känslokallt.

''Så klart!''. Jag försöker att låta positiv.

Vi går under tystnad. Jag försöker bryta den flera gånger, men varje gång jag öppnar munnen, försvinner orden från mig.

''Saknar du Sofia?'', Emma ställer frågan som om den inte betyder något, men jag vet att svaret är livsviktigt för henne.

''Klart att jag gör, Sofia var en underbar människa!''. Precis som du.

Emma stannar upp.

''Jag saknar henne också''. Hon ser på mig. Hennes ögon säger ''Krama mig''.

Jag kramar henne. Min axel blir blöt. Jag börjar också gråta, men innerst inne känner jag mig bara glad. Jag har fått tillbaka en del av Emma. En del av min Emma.

De tre minuterna blir till sju. Vi skyndar oss, men vi kan omöjligt komma tre minuter för sent. Emma verkar faktiskt uppspelt. Inte lika uppspelt som jag, men ändå.

Kapitel 6

Ur Emmas synvinkel;

Berget på mig är inte Mount Everest. Jag kände fel. Berget är Kebnekaise.

Vi är sju minuter sena. Sofia tyckte inte att tid spelade så stor roll. Men Sofia har inga riktiga åsikter längre. Men jag har, och jag tycker att sju minuter är alldeles för lång tid.

Pontus öppnar. Han ser lite orolig ut, men när han ser mig brister han upp i ett leende. Vilket fint leende han har. Sara fnittrar, och till min egen förvåning- jag också.

Pontus leende blir ännu större.

''Välkomna''. Pontus ser bara på mig.

''Tack'', säger Sara och jag i kör. Sara drar mig i armen. Vi går in.

Därinne är det riktigt festligt. Rummet därinne lyses bara upp av enstaka lampor. Det luktar popcorn och chips. Musiken dunkar högt och några dansar. Det är mycket folk, men jag bryr mig inte. Pontus är där, och Sara, och jag. Och hela världen är underbar.

Kebnekaise flyger iväg. Kvar finns det bara småsten. Det är så mycket sten att det aldrig skulle gå att få bort allt. Men jag vill inte ha bort det. Jag kommer alltid att sakna Sofia. Men jag kommer ändå att vara mig själv. För alltid.

Jag kan leva utan dig, men inte utan saknaden efter dig. Jag älskar dig Sofia. För alltid.

Slut

Jag hade en jätteviktig sak att blogga om, men sen när jag började glömde jag det!?   

Ja, Jag har guldfiskminne...

Letade efter en arkivbild som passade till inlägget, men glömde vad jag letade efter...

Sen såg jag en 1 år gammal bild...

Statistiken har sjunkit så enormt mycket...   

Har bara runt 100 per dag nu   

Hon hade någon tävling i bubblan, så jag skrev ''huihhilgflh''

Sen sa hon att jag vann!!

''Huihhilgflh'' - Mitt nya turord   

Tack^^

O M G ! !

23 har sett, alla har gett 5 stjärnor!?

Åhh   

Tjänade bara runt 500 fame, så det var inte lönt    

Men det var kul i alla fall   

Betyg:        

Betyg: